Jag tycker alltid
att beslutsprocessen vid tillfällen som denna är ganska intressant. Att få ett
antal böcker presenterade för sig, en blandning av för mig kända likväl som
okända verk, och sedan välja ett utav dem i vilken ett antal timmar ska
spenderas med läsande och analyserande. Det enda jag visste om de olika böckerna
var deras ämne, inget annat. Två av de böcker som jag hade att välja bland
fångade mitt intresse en gnutta mer än de övriga. Den ena handlade om en
journalists resa genom forna Sovjetunionen, den andra om den svenska
asylprocessen. Jag visste direkt vilken av de båda jag ville läsa. Historier om
Sovjet kan inte skrämma mig, det kan bara lära mig. En inblick i asylsökandes
vardag här i Sverige däremot, det är ett ämne med potential att elda på mig,
att skapa en emotionell ström som jag helst av allt ville undvika. När jag
glatt spatserade mot biblioteket hade jag med andra ord siktet inställt på att
utöka mina ringa kunskaper om en forna stormakt som innan min tid på flera sätt
formade sin omvärld. När bibliotekarien informerade mig om att den boken tyvärr
inte fanns inne, sjönk dock mitt hjärta, ty jag visste att ett berg av ledsamhet,
vrede och uppgivenhet låg framför mig. Så kom det sig att jag istället bad
honom visa mig, vart jag kunde hitta ”Glömda – Rapport från en svensk
flyktingförläggning”. Och mina farhågor blev minst sagt besannade.
Jag är normalt
sett inte en person som lätt blir emotionellt investerad utan gillar att hålla
en analytisk och rationell inställning till vad jag än stöter på. Men när Hanna
Sofia Öberg beskriver en humanitär kris som försiggår runt knuten av våra egna
ack så trygga hem medans vi oskyldigt vänder bort blicken, när hon ger en bild
av Sverige som jag inte vill tro är sann och förtäljer om en del av vårt
samhälle som systematiskt bryter ned redan utsatta människor kan inte ens jag
stänga känslorna ute. Jag drabbas under läsningen av en hel drös olika sinnesintryck.
En överhängande ilska och frustration när hon talar om den osäkerhet, missär
och väntan på besked som präglar de asylsökandes vardag. En förvirring och
oförståelse när hon tar exempel från statliga myndigheters enorma brister och
genuint dåliga organisation. Men även en stor trötthet, och hopplöshet, när jag
själv nästan dagligen även i min egna vardag stöter på en vitt utbredd okunskap
och förakt gentemot människor med annan bakgrund än vår egna. Det är en nästan
övermannande förtvivlan att läsa Glömda,
för det ligger så nära i verkligheten, men så långt bort från mina tankar kring
hur samhället ser ut. Så nog skulle jag säga att Öberg lyckades med sitt jobb
alltid.
Glömda ger en väldigt tydlig bild över det liv som asylsökande i Sverige genomlever
varje dag, och det ofta dåliga bemötande som de stöter på. Det är dock även
väldigt tydligt att författaren även hon har åsikter kring detta, och inte helt
sällan får vi ta del av hennes kritiska kommentarer. Här uppstår det för mig
problem, för genom mina mångåriga universitetsstudier har jag blivit drillad
till att allt som saknar källor, allt som innehåller subjektivitet, det är inte
värt ett ruttet öre. En kognitiv dissonans tar därav plats inom mig. Å ena
sidan vill jag lita på texten, tro på det som står så att jag i diskussioner
kan luta mig tillbaka emot den och lita på journalistens objektivitet, på att
berättelsen stämmer. Men å andra sidan, har jag mycket svårt att göra det. Det
finns inga referenser, inga bevis, ingenting. Så vitt jag vet skulle det kunna
vara ren fiktion. Dock vet jag inte hur det skulle kunna göras på annat sätt,
hela grunden för boken är ju hennes upplevelser kring det år hon spenderade på
flyktingförläggningen. Skulle det vara
möjligt för henne att skapa en större legitimitet genomgående i texten?
Vad gäller källor
är det nog svårt, många av de historier som boken grundar sig i är just
människoöden, och sådant finns sällan dokumenterat. Läsaren får helt enkelt
lita på såväl författarens som de asylsökandes ord vid denna punkt. Vad jag
däremot tror hade kunnat höja legitimiteten, hade varit en mer objektiv
inställning till området. Boken är vad jag skulle kategorisera som litterär
journalistik, det är gripande och intressant att läsa, men det kan ibland
kännas som att vinklingar är gjorda för att uppnå just det. Jag ställer mig
ofta frågan hur mycket som blir bortsållat i intervjuer för att skapa en viss
bild av exempelvis somlig myndighetspersonal. Genom boken får vi olyckligtvis i
väldigt stor utsträckning även bara ta del av ena sidan av myntet, de utsattas,
de asylsökandes. Jag tror att en mer journalistiskt heltäckande inställning
skulle gjort boken gott. I ett enda kapitel har Öberg pressat in samtliga av
hennes intervjuer av personal på migrationsverket. Och jag är rädd för att det
i mina ögon inte duger, det är inte objektivt nog. En helt otroligt viktig del
av asylprocessen och vad som skulle kunna kallas bokens antagonist, i ett
kapitel. Jag får vid fler än ett tillfälle intrycket av att hon i viss
utsträckning försöker plantera tankar hos läsaren, istället för att låta denne
själv dra slutsatser. I mina ögon är inte det ärlig journalistik, utan snare en
strävan efter att sprida åsikter.
Ur
samhällsperspektiv finns det stora fördelar med det sätt som boken är skriven,
och eftersom jag sympatiserar med de åsikter som uttrycks är jag i viss mån
glad att så är fallet. Det här är en brilliant bok om man vill få upp slutna
ögon för ett problem i vårt ”humanistiska Sverige”. Även den mest råbarkade människan
skulle få känslosvall genom texten. Men oturligt nog är det i mina ögon osäkert
om det ger en ärlig bild av situationen, osäkert om hur mycket som är sanning. Jag
får känslan av att många aspekter blir (medvetet?) utelämnade och bortglömda.
Kortfattat är det
här ett mycket bra sätt att nå ut till en bredare publik, förmedla ett budskap
och lyfta upp till diskussion. Men bland en källkritisk skara, bland granskande
ögon, räcker den tyvärr inte så långt.
Men oj, vad glad
jag är för att bibliotekets boksamling kom till korta.
Anton Emanuelsson Vretander
Anton Emanuelsson Vretander
