I söndagsmorse
nåddes vi alla av nyheten, den hemska upptäckten vilken kom att skaka det
själva fundament som många människor står på. Till vilken digitalt baserad
nyhetssida jag än sökte mig fanns det enbart en nyhet som tog upp hela
blickfånget, sångerskan Whitney Houston hade gått ur tiden. På Aftonbladets
hemsida (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14359603.ab) gick det att
läsa om hur den blott 48årige världsstjärnan hittats död i sitt badkar på det
hotell där hon för stunden vistades. När hundratusentals, kanske miljontals,
människor sörjde kunde jag inte sluta tänka en tanke, ”varför i hela världen är
det någon som bryr sig?”. Hur kan det komma sig att en persons bortgång, av
alla de 7 miljarder människor som spatserar på denna planet, kan ha en sådant
enormt medialt genomslag världen över?
I dessa
funderingar kom jag att tänka på en bok jag läste i höstas, på en kurs i medie-
och kommunikationsvetenskap som jag studerade på fritiden. Författaren, Heike
Graf, förtäljde i
Mediesamhället - centala begrepp (2009) om några kriterier för
vad som gjorde en nyhet till just, en nyhet. Han skrev att en händelse som är
bra ur medias synvinkel gärna ska vara dramatisk och med fördel även inkludera
kända människor. Vidare är det självfallet kalasbra om nyheten skett så nära
läsaren som möjligt samt ännu bättre om den till råga på det är dyster. Alla
dessa aspekterna triggar mottagarens nyfikenhet in i det oändliga. Så med denna
insikt i bagaget kanske det går att bringa större klarhet i det mina minst sagt
konfunderade tankar kring vår kära Whitney.
Var
händelseförloppet kring Houston dramatiskt? Sannerligen, hon har enligt
Aftonbladet åkt in och ut från drogrehabilitering under flera års tid (för att
inte tala om att hennes senaste besök blev en kombinerad familjetripp då hennes
dotter slog följe med henne). Inkluderar storyn kända människor? Sannerligen.
Ägde spektaklet rum nära läsaren? Nja.. kanske inte. Men Beverly Hills,
tillsammans med grannen Hollywood, känns
i ärlighetens namn ibland som att det ligger runt hörnet. Så slutligen, är
historien dyster? Jo men visst är den det, damen har ju dött!
Ur mediesynvinkel
är det här en kalasnyhet, tänk vad många spännande sidoberättelser som kommer
kunna grävas fram ur det här. Vad sa vännerna om hennes sista uppträdande? Dog
hon till följd av drogerna? Kommer dottern sörja? Och återigen ställer jag mig
själv frågan, ”varför i hela världen är det någon som bryr sig?”. Är det bara
för att varenda mediastation i västvärlden sätter det på förstasidan som
läsarna utgår ifrån att det faktiskt är intressant? Hadenius & Weubull
skulle förmodligen skaka på huvudet och säga ”vad var det vi sa”. I deras bok ”Massmedier:
en bok om press, radio & TV” från 2005 skriver de om hur vi skulle kunna se
på dagens media som en journalistisk kris, där det viktiga inte längre är att
nyheten är viktig, eller ens sann, utan att den säljer. I stunder som denna
tackar jag sociala medier som ger människor möjligheten att uppmärksamma sådana här dumheter. Snart
efter att mediapådraget inletts spred sig en väldigt träffande bild på
facebook, en bild som ställde frågan hur det kommer sig att en persons död får
så många människor att gråta, medans när en miljon människor dör i afrika till följd av svält och fattigdom,
är det ingen som vänder ens en sorgsen blick däråt.
Självfallet
behöver vi dock inte leta mycket efter liknande exempel. På förstasidan till
onsdagens NT (tidning i Norrköping) går det att läsa om Carin friade till
Johan, med hjälp av storbildsskärmarna utanför Hageby Centrum. Jag är
självfallet mycket glad för deras skull, och nog tycker jag allt att det var
ett roligt sätt att gå till väga på. Men tycker jag att det borde stå på
framsidan? Nix. Tycker jag att en NT-repporter ska behöva vara på platsen,
väntandes med carin, för att dokumentera hela händelsen? Nej tyvärr, inte det
heller.
Jag förstår
nyhetsvärdet. Det ligger nära läsaren, det är en unik händelse, det var alla
hjärtans dag. Det innehöll till och med en knutta dramatik då det för en stund
hade verkat som att Johan inte skulle komma till mötet (vilket självfallet hade
lämnat den nu blivande bruden i en smärre löjeväckande situation). Men finns
det inte så otroligt många saker som i grund och botten är viktigare, och har
större värde att förmedla?
Jag tänker på
Occupy wall street-rörelsen som spreds likt en löpeld över USA i höstas, men
ingen Svensk tycks veta något om. Eller hur vår storebror i väst nyligen genom ”The National
Defense Authorization Act” i somliga fall tillåter fängslandet av amerikanska
medborgare utan någon som helst rättegång, vilket mer eller mindre suddar ut
mänskliga rättigheter (http://www.counterpunch.org/2012/01/18/why-the-ndaa-is-unconstitutional/).
Eller kanske något glädjande, så som forskningens revolutionerande framsteg i
frågan om att återskapa hjärtmuskeln hos patienter som råkat ut för en
hjärtattack (http://www.sciencedaily.com/releases/2012/02/120213185441.htm)? Spännande och ganska viktiga saker om ni frågar mig. Men det är nog så, att de helt enkelt inte lever upp till
medias kriterier för vad som är eftersträvansvärda nyheter. De sker för långt
bort, innehåller inga kändisar och inte tillräcklig mängd av de intriger som
folk tycks hålla så kära. Men nog innehåller de mycket annat av värde, de här
händelserna har alla tre potentialen att förändra själva den grund vårt
samhälle är byggt på.
Och nu kan jag
inte sluta ställa mig själv frågan, ”varför i hela världen, är det ingen som
bryr sig?”
Anton Emanuelsson Vretander
Anton Emanuelsson Vretander
