BLOGG D: ELEMENTS OF JOURNALISM

För ungefär ett halvår sedan spridde sig ett minst sagt hemskt klipp på youtube över världen. Händelsen som dokumenteras i filmen äger rum under en av occupy wall street demonstrationerna på universitetet UC Davis i USA. Polis är där för att bryta upp de fredliga demonstranterna, när en konstapel bestämmer sig för att saker går allt lite för långsamt. För att påskynda det hela bestämmer han sig för att skjuta pepparsprej på de sittande ungdomarna (har du inte sett klippet går det att finna den korta verisionen här: http://www.youtube.com/watch?v=6AdDLhPwpp4).

Jag minns hur internet, under några timmar, stod i lågor. Människor var upprörda bortom fattningsförmåga och jag skulle gissa på att rörelsen aldrig tidigare fått så många nya anhängare som den dagen. Den poliskår som hade hand om just denna insats var snabba med att uttala sig kring händelsen, de menade att det var en handling i självförsvar då demonstranterna gjorde kraftigt motstånd. Japps, kraftigt motstånd. Hur det än må vara med den saken, tänker jag inte beröra. Det är oviktigt i sammanhanget. Det som dock är av intresse här, är det faktum att alla har möjligheten att bilda sig en egen uppfattning. Det finns flera långa klipp på händelsen, från många olika perspektiv. För i dagens samhälle, finns det kameror överallt. Nästan alla har en telefon med förmågan att fånga verkligheten, och nästan alla vet hur man sedan lägger upp dessa filmer för allmänhetens ögon på internet.

Låt oss för ett ögonblick leka med tanken att så inte var fallet. Vi föreställer oss en värld utan mobiler med kamera, utan den teknologi och de sociala medier som finns idag. Ni vet, som på den gamla goda tiden för bara något enstaka decennium sedan. På den tiden när bara ”gammelmedierna” existerade. Av allt det material jag sett kring pepparspray-incidenten, vilket är en hel del, har ingen av den dokumentation som skett på plats gjorts av någon av de etablerade medierna. Det fanns så vitt jag vet ingen videokamera från någon tv-kanal på plats, det fanns ingen tidningsjournalist, och det fanns ingen radio. Det fanns bara en hel drös vanliga människor, och en något mindre drös poliser med några lite för testosteronstinna individer.

Så i denna retrovärld vi nu föreställer oss, vad hade allmänheten fått veta? Eller ännu viktigare: vad hade journalisterna, via de olika medierna, kunnat presentera för allmänheten? Ja polisen sa ju det att demonstranterna gjorde våldsamt motstånd, så det skulle ju gå att skriva i tidningen. Är vi Fox news går det ju uppenbarligen även att lägga till det att de dära liberala socialistsvinen till studenter, de får baske mig skylla sig själva när de sålt sina själar till belsebub på det här viset. Ett medium med seriösa journalister skulle ha polisens uttalande, och med lite flyt få tag på någon privatperson som befann sig på platsen under händelsen och kan uttala sig kring sin upplevelse. Det skulle vara ord mot ord, och på vilken sida störst trovärdighet skulle finnas är förmodligen inte det svåraste att lista ut. Allmänheten skulle i grund och botten inte kunna bilda sig en egen uppfattning, och medierna hade inte haft det material till hands som behövts för att kunna bedriva ordentlig journalistik utan spekulationer och oberoende inblandades subjektiva åsikter och uttalanden.

Lyckligtvis kan vi lämna denna fantasivärld utan teknikens olika finesser bakom oss. Det fanns en kamera på plats som kunde dokumentera, flera stycken till och med. Så det gjorde ingenting att gammelmedierna inte var där. Det fanns andra som kunde fånga händelsen och sprida den till allmänheten, likväl som till just dessa gammelmedier. Alla kan bilda sig en egen uppfattning och journalisterna kan presentera en trovärdig bild av verkligheten.

Saken är nämligen den att medierna inte kan vara överallt, de kommer missa stora händelser. Det är förståeligt och oundvikligt. Men med dagens teknik, och med de sociala medierna, så är det inte hela världen att de inte är där. Bild och ljudmaterial kan de få tag på från privatpersoner, och att sakerna skett, alltså att själva nyheten finns över huvud taget, sprider sig som en löpeld via bloggar, facebook, twitter och alla andra tänkbara kanaler. På detta vis kan alltså medierna ta upp sådana ämnen som befolkningen tycker är viktig genom att skanna av de trender som finns. Lyfta sådana frågor som allmänheten, de journalistiken i grund och botten ska arbeta för, behöver veta. Och det går att göra på ett trovärdigt och journalistiskt professionellt sätt. Övervaka självständigt och förmedla objektivt. Låter inte det kalasbra så säg?

Självklart är det inte bara guld och gröna skogar. Det finns vissa mycket viktiga aspekter som journalisterna måste ha i åtanke då de arbetar på detta vis. De måste vara källkritiska, de ska leva upp till sanningsstyrkningens disciplin. Ibland får jag intrycket av att de klassiska medierna känner sig tävla med olika sociala medier. De legitimerar sin sensationsjournalistik med argumentet ”det går ändå att läsa på bloggar”. De struntar i den kärna bra journalistik bygger på eftersom det inte är en regel de sociala medierna behöver leva upp till. Är journalistkåren inte försiktiga här kommer den legitimitet de klassiska medierna har jämfört med alla dem som uttrycker sina åsikter och tankar på internet, de som inte bryr sig om de etiska spelreglerna, att försvinna. Och om de inte har den, vem kommer då bry sig om vad tidningarna skriver? Den kanske största anledningen till att gammelmedierna finns kvar skulle jag argumentera för är tack vare deras legitimitet. Internet är mer lättåtkomligt, känslostarkare, fängslande och har en större kvantitet. Det kanske enda journalisterna har, är trovärdigheten.

Det är därför så ledsamt att se när olika medier säljer sitt innehåll, ”granskar” företagen som ger dem pengar och i slutändan fungerar som ett verktyg för kapitalismens händer. För att journalismen ska fungera, är det inte bara reportrar och nyhetsankare som måste utföra sina jobb i enighet med den ideala praxisen, veta att de producerar sitt material i det förbund av trovärdighet de har med befolkningen. Bolaget måste också komma till denna insikt. Man ska inte bita den hand som föder en, och därav heller inte gå i förbund dem man ska granska. För att gammelmedierna ska överleva med hedern i behåll måste journalisterna och mediebolagen arbeta tillsammans, dra åt samma håll, till att skapa legitima, fristående och trovärdiga nyheter till befolkningen.

Om mediehusen och journalisterna tillsammans vågar göra detta, kan de med de sociala mediernas hjälp, med Internets hjälp, och med teknikens hjälp ha den mest omfattande och innehållsrika nyhetsrapporteringen genom tiderna. De har potentialen att i större utsträckning än någonsin tidigare kunna genomföra sina jobb och fungera som den demokratiskapande instans de faktiskt är. Men gör de fel, kan det mycket väl innebära slutet för det som vi idag ser som god journalistik.

Anton Emanuelsson Vretander
(Och tack alla för en mycket trevlig kurs, det har varit ett äventyr!)

BLOGG C: NÄR BLIR JOURNALISTIK FIKTION?

Jag tycker alltid att beslutsprocessen vid tillfällen som denna är ganska intressant. Att få ett antal böcker presenterade för sig, en blandning av för mig kända likväl som okända verk, och sedan välja ett utav dem i vilken ett antal timmar ska spenderas med läsande och analyserande. Det enda jag visste om de olika böckerna var deras ämne, inget annat. Två av de böcker som jag hade att välja bland fångade mitt intresse en gnutta mer än de övriga. Den ena handlade om en journalists resa genom forna Sovjetunionen, den andra om den svenska asylprocessen. Jag visste direkt vilken av de båda jag ville läsa. Historier om Sovjet kan inte skrämma mig, det kan bara lära mig. En inblick i asylsökandes vardag här i Sverige däremot, det är ett ämne med potential att elda på mig, att skapa en emotionell ström som jag helst av allt ville undvika. När jag glatt spatserade mot biblioteket hade jag med andra ord siktet inställt på att utöka mina ringa kunskaper om en forna stormakt som innan min tid på flera sätt formade sin omvärld. När bibliotekarien informerade mig om att den boken tyvärr inte fanns inne, sjönk dock mitt hjärta, ty jag visste att ett berg av ledsamhet, vrede och uppgivenhet låg framför mig. Så kom det sig att jag istället bad honom visa mig, vart jag kunde hitta ”Glömda – Rapport från en svensk flyktingförläggning”. Och mina farhågor blev minst sagt besannade.

Jag är normalt sett inte en person som lätt blir emotionellt investerad utan gillar att hålla en analytisk och rationell inställning till vad jag än stöter på. Men när Hanna Sofia Öberg beskriver en humanitär kris som försiggår runt knuten av våra egna ack så trygga hem medans vi oskyldigt vänder bort blicken, när hon ger en bild av Sverige som jag inte vill tro är sann och förtäljer om en del av vårt samhälle som systematiskt bryter ned redan utsatta människor kan inte ens jag stänga känslorna ute. Jag drabbas under läsningen av en hel drös olika sinnesintryck. En överhängande ilska och frustration när hon talar om den osäkerhet, missär och väntan på besked som präglar de asylsökandes vardag. En förvirring och oförståelse när hon tar exempel från statliga myndigheters enorma brister och genuint dåliga organisation. Men även en stor trötthet, och hopplöshet, när jag själv nästan dagligen även i min egna vardag stöter på en vitt utbredd okunskap och förakt gentemot människor med annan bakgrund än vår egna. Det är en nästan övermannande förtvivlan att läsa Glömda, för det ligger så nära i verkligheten, men så långt bort från mina tankar kring hur samhället ser ut. Så nog skulle jag säga att Öberg lyckades med sitt jobb alltid.

Glömda ger en väldigt tydlig bild över det liv som asylsökande i Sverige genomlever varje dag, och det ofta dåliga bemötande som de stöter på. Det är dock även väldigt tydligt att författaren även hon har åsikter kring detta, och inte helt sällan får vi ta del av hennes kritiska kommentarer. Här uppstår det för mig problem, för genom mina mångåriga universitetsstudier har jag blivit drillad till att allt som saknar källor, allt som innehåller subjektivitet, det är inte värt ett ruttet öre. En kognitiv dissonans tar därav plats inom mig. Å ena sidan vill jag lita på texten, tro på det som står så att jag i diskussioner kan luta mig tillbaka emot den och lita på journalistens objektivitet, på att berättelsen stämmer. Men å andra sidan, har jag mycket svårt att göra det. Det finns inga referenser, inga bevis, ingenting. Så vitt jag vet skulle det kunna vara ren fiktion. Dock vet jag inte hur det skulle kunna göras på annat sätt, hela grunden för boken är ju hennes upplevelser kring det år hon spenderade på flyktingförläggningen.  Skulle det vara möjligt för henne att skapa en större legitimitet genomgående i texten?

Vad gäller källor är det nog svårt, många av de historier som boken grundar sig i är just människoöden, och sådant finns sällan dokumenterat. Läsaren får helt enkelt lita på såväl författarens som de asylsökandes ord vid denna punkt. Vad jag däremot tror hade kunnat höja legitimiteten, hade varit en mer objektiv inställning till området. Boken är vad jag skulle kategorisera som litterär journalistik, det är gripande och intressant att läsa, men det kan ibland kännas som att vinklingar är gjorda för att uppnå just det. Jag ställer mig ofta frågan hur mycket som blir bortsållat i intervjuer för att skapa en viss bild av exempelvis somlig myndighetspersonal. Genom boken får vi olyckligtvis i väldigt stor utsträckning även bara ta del av ena sidan av myntet, de utsattas, de asylsökandes. Jag tror att en mer journalistiskt heltäckande inställning skulle gjort boken gott. I ett enda kapitel har Öberg pressat in samtliga av hennes intervjuer av personal på migrationsverket. Och jag är rädd för att det i mina ögon inte duger, det är inte objektivt nog. En helt otroligt viktig del av asylprocessen och vad som skulle kunna kallas bokens antagonist, i ett kapitel. Jag får vid fler än ett tillfälle intrycket av att hon i viss utsträckning försöker plantera tankar hos läsaren, istället för att låta denne själv dra slutsatser. I mina ögon är inte det ärlig journalistik, utan snare en strävan efter att sprida åsikter.

Ur samhällsperspektiv finns det stora fördelar med det sätt som boken är skriven, och eftersom jag sympatiserar med de åsikter som uttrycks är jag i viss mån glad att så är fallet. Det här är en brilliant bok om man vill få upp slutna ögon för ett problem i vårt ”humanistiska Sverige”. Även den mest råbarkade människan skulle få känslosvall genom texten. Men oturligt nog är det i mina ögon osäkert om det ger en ärlig bild av situationen, osäkert om hur mycket som är sanning. Jag får känslan av att många aspekter blir (medvetet?) utelämnade och bortglömda.

Kortfattat är det här ett mycket bra sätt att nå ut till en bredare publik, förmedla ett budskap och lyfta upp till diskussion. Men bland en källkritisk skara, bland granskande ögon, räcker den tyvärr inte så långt.

Men oj, vad glad jag är för att bibliotekets boksamling kom till korta.
Anton Emanuelsson Vretander

BLOGG B: ETIK I MEDIERNA

De publicistiska överväganden som behövde göras i efterdyningarna av den mördade homosexuelle mannen 2008 är om du frågar mig inte särskilt kniviga. Jag skulle till och med drista mig till att hävda att det är ett ganska enkelt övervägande att göra, så länge resonemanget förs med Spelregler för press, radio och tv som grund. Vilket om något bör vara eftersträvansvärt. Låt oss för enkelhetens skull kort och gott beta av några av de olika punkter som tas upp i publicitetsreglerna (http://www.sjf.se/portal/page?_pageid=53,38437&_dad=portal&_schema=portal – 7/3 2012), resonera kring huruvida dessa rättfärdigar uthängningen av privatpersoner i detta fall, och se vart vi hamnar.

Riktlinjerna jag kommer fokusera på är de som berör respekt för den personliga integriteten. Det finns i denna kategori två punkter som är av störst intresse i detta sammanhang, den första av dessa lyder: ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning”. Frågan som efter detta först och främst behöver ställas är ganska enkel, kan den information vi överväger att publicera kränka privatlivets helgd? Svaret är lyckligtvis även det ganska enkelt, absolut kan den det.  Att nämna ålder, bostadsord samt typ av blogg individen aktivt skriver i gör det ganska enkelt för även den minst erfarne googlaren att gräva fram en full identitetsbild. Det lite svårare övervägandet att göra i sammanhanget blir att avgöra om allmänintresset kräver offentlig belysning. Det går säkerligen att rättfärdiga en publicering med argument från detta, det handlar ändå om ett mord kring vilket det uppstått en viss uppståndelse. Dock vill jag här hänvisa till det faktum (som även det tas upp i publicitetsreglerna) att personer, även om de är misstänkta för brott, som ännu inte dömts alltid ska betraktas som oskyldiga.  Börjar man ignorera detta enkla konstaterande tycker jag personligen att journalistiken är ute på mycket mycket tunn is.

I den andra viktiga punkten inom detta område står det ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande”. Detta leder i det berörda fallet till frågeställningen, vet vi med säkerhet att de olika saker vi överväger att publicera kring inblandade personer låg som grund till mordet? Fram till det att domen faller vill jag hävda att nej, det gör vi inte. Det blir nästan fånigt att hävda något annat då till och med åklagaren menade att det ännu inge går att se detta som ett hatbrott. En antydan till att de misstänktas religion eller politiska tillhörighet skulle ligga till grund blir då enbart inte bara spekulationer, utan riskerar även att fördjupa de klyftor som finns i vårt samhälle. Det riskerar att spä på det hat som olyckligtvis sjuder mellan olika kulturer.  Det är likartat med de vilda och helt ogrundade spekulationer som snabbt växte upp efter massmorden i Norge sommaren 2011. Innan några fakta som helst fanns kring vem/vilka som stod bakom handlingen började ett flertal medier kvickt beskylla islamistiska terrorister. Och ptja, jag behöver nog inte utveckla vidare hur urbota korkat, fel och fördomsfullt detta visade sig vara.

Innan jag går vidare till en typ av avslutande resonemang kring medieproblematiken som omvälvde mordet i Malmö vill jag lyfta fram ett exempel från min egen närhet, om varför det är viktigt att medier inte riskerar att hänga ut någon som ännu inte är dömd för brott. En god vän till mig bor i ett mindre samhälle i mellersta Sverige, en sådan plats där alla inte riktigt känner alla, men ändå har koll på de flesta som bor där. Min väns granne blev anmäld för våldtäkt. En av de absolut värsta brottshandlingar man kan genomföra enligt många. Medier i området gav så pass mycket information kring mannens identitet att somliga nyfikna personer lyckades klura ut exakt vem han var. Som ni säkerligen kan föreställa er, spred sig ryktet ganska kvickt genom orten. Väl i domstol visade det sig att han var helt oskyldig, men skadan var redan gjord. Det spelade ingen roll att han inte genomfört brottet, för i alla andras ögon var han bara en våldtäktsman som undkommit lagen. Hans liv blev helt förstört till följd av att medierna i området tyckte att det var publicistiskt försvarbart att lämna ut informationen.

Åter till fallet i Malmö! Vad tycker jag då med grund i dessa publicitetsregler kan vara värt och försvarbart för media att nämna kring identiteten hos de inblandade? Först och främst vart mordet ägde rum, dock inte för specifikt. Stad kan räcka, men statsdel kan även det vara försvarbart. Åldrar på de misstänkta ungdomarna samt den mördade mannen anser jag kan vara relevant även innan en dom fallit. Med enbart denna information går det förmodligen inte att klura ut identiteten hos någon av de inblandade. Känner en tidning behovet att fylla ut artikeln går det exempelvis att fokusera mer på sådant som inte har med personernas identitet att göra, exempelvis hur brottet genomfördes och dylik konkret information.

Vad tycker jag inte är moraliskt försvarbart för en tidning att publicera? Som jag ser det finns det med det fokus denna text haft två olika kategorier av information som inte är rätt att publicera. För det första: all information, innan dom fallit, som kan röja de inblandades identitet. Detta kan exempelvis innebära sexuallitet, religion eller politiska åsikter så länge dessa saker inte garanterat har haft inverkan på brottet. För mig handlar det om grundläggande respekt för andra människors integritet samt en vilja till ett rättsligt system och samhälle där oskyldiga människor inte lynchas enbart för misstankar. Kort och gott ett rättvist samhälle. För det andra hör spekulationer kring vad som ligger bakom brottet inte hemma i en tidning. Det visar bara på fördomsfullhet och en större vilja att skapa rubriker än att eftersträva ett samhälle där människor av olika kultur och sexualitet respekteras. Att benämna detta som ett islamistiskt hatbrott mot en homosexuell man utan att detta är ett säkert faktum, skapar onödiga motsättningar.

Jag tycker det är ledsamt att se skjutglada medier som värderar läsarsiffror högre än respektabel journalistik. Det blir för mig i det närmaste tragiskt när chefsredaktören på Aftonbladet mer eller mindre rättfärdigar tidningens beslut att publicera både spekulationer och mycket information kring identitet med argumentet att det ändå går att hitta på nätet. För mig så har de etablerade medierna och journalisterna som arbetar där ett ansvar gentemot samhället, och detta förändras inte bara för att deras monopol på offentlighet försvinner genom bloggar. De har en legitimitet och etablering som bloggar på internet saknar, de har en kodex som inte får brytas. För i ärlighetens namn, vid det tillfälle då inte ens yrkesmännen klarar av att leva upp till de spelregler de själva upprättat och inte inse konsekvenserna av det de publicerar, kanske det är dags att lagstadga regler så att personlig integritet återigen kan tas på allvar och hela folkgrupper inte straffas för några få människors handlingar.

Anton Emanuelsson Vretander

Nyhetsvärdering Blogguppgift A

I söndagsmorse nåddes vi alla av nyheten, den hemska upptäckten vilken kom att skaka det själva fundament som många människor står på. Till vilken digitalt baserad nyhetssida jag än sökte mig fanns det enbart en nyhet som tog upp hela blickfånget, sångerskan Whitney Houston hade gått ur tiden. På Aftonbladets hemsida (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14359603.ab) gick det att läsa om hur den blott 48årige världsstjärnan hittats död i sitt badkar på det hotell där hon för stunden vistades. När hundratusentals, kanske miljontals, människor sörjde kunde jag inte sluta tänka en tanke, ”varför i hela världen är det någon som bryr sig?”. Hur kan det komma sig att en persons bortgång, av alla de 7 miljarder människor som spatserar på denna planet, kan ha en sådant enormt medialt genomslag världen över?

I dessa funderingar kom jag att tänka på en bok jag läste i höstas, på en kurs i medie- och kommunikationsvetenskap som jag studerade på fritiden. Författaren, Heike Graf,  förtäljde i Mediesamhället - centala begrepp (2009) om några kriterier för vad som gjorde en nyhet till just, en nyhet. Han skrev att en händelse som är bra ur medias synvinkel gärna ska vara dramatisk och med fördel även inkludera kända människor. Vidare är det självfallet kalasbra om nyheten skett så nära läsaren som möjligt samt ännu bättre om den till råga på det är dyster. Alla dessa aspekterna triggar mottagarens nyfikenhet in i det oändliga. Så med denna insikt i bagaget kanske det går att bringa större klarhet i det mina minst sagt konfunderade tankar kring vår kära Whitney.

Var händelseförloppet kring Houston dramatiskt? Sannerligen, hon har enligt Aftonbladet åkt in och ut från drogrehabilitering under flera års tid (för att inte tala om att hennes senaste besök blev en kombinerad familjetripp då hennes dotter slog följe med henne). Inkluderar storyn kända människor? Sannerligen. Ägde spektaklet rum nära läsaren? Nja.. kanske inte. Men Beverly Hills, tillsammans med grannen Hollywood,  känns i ärlighetens namn ibland som att det ligger runt hörnet. Så slutligen, är historien dyster? Jo men visst är den det, damen har ju dött!

Ur mediesynvinkel är det här en kalasnyhet, tänk vad många spännande sidoberättelser som kommer kunna grävas fram ur det här. Vad sa vännerna om hennes sista uppträdande? Dog hon till följd av drogerna? Kommer dottern sörja? Och återigen ställer jag mig själv frågan, ”varför i hela världen är det någon som bryr sig?”. Är det bara för att varenda mediastation i västvärlden sätter det på förstasidan som läsarna utgår ifrån att det faktiskt är intressant? Hadenius & Weubull skulle förmodligen skaka på huvudet och säga ”vad var det vi sa”. I deras bok ”Massmedier: en bok om press, radio & TV” från 2005 skriver de om hur vi skulle kunna se på dagens media som en journalistisk kris, där det viktiga inte längre är att nyheten är viktig, eller ens sann, utan att den säljer. I stunder som denna tackar jag sociala medier som ger människor möjligheten  att uppmärksamma sådana här dumheter. Snart efter att mediapådraget inletts spred sig en väldigt träffande bild på facebook, en bild som ställde frågan hur det kommer sig att en persons död får så många människor att gråta, medans när en miljon människor dör  i afrika till följd av svält och fattigdom, är det ingen som vänder ens en sorgsen blick däråt.

Självfallet behöver vi dock inte leta mycket efter liknande exempel. På förstasidan till onsdagens NT (tidning i Norrköping) går det att läsa om Carin friade till Johan, med hjälp av storbildsskärmarna utanför Hageby Centrum. Jag är självfallet mycket glad för deras skull, och nog tycker jag allt att det var ett roligt sätt att gå till väga på. Men tycker jag att det borde stå på framsidan? Nix. Tycker jag att en NT-repporter ska behöva vara på platsen, väntandes med carin, för att dokumentera hela händelsen? Nej tyvärr, inte det heller.

Jag förstår nyhetsvärdet. Det ligger nära läsaren, det är en unik händelse, det var alla hjärtans dag. Det innehöll till och med en knutta dramatik då det för en stund hade verkat som att Johan inte skulle komma till mötet (vilket självfallet hade lämnat den nu blivande bruden i en smärre löjeväckande situation). Men finns det inte så otroligt många saker som i grund och botten är viktigare, och har större värde att förmedla?

Jag tänker på Occupy wall street-rörelsen som spreds likt en löpeld över USA i höstas, men ingen Svensk tycks veta något om. Eller hur vår storebror i väst nyligen genom ”The National Defense Authorization Act” i somliga fall tillåter fängslandet av amerikanska medborgare utan någon som helst rättegång, vilket mer eller mindre suddar ut mänskliga rättigheter (http://www.counterpunch.org/2012/01/18/why-the-ndaa-is-unconstitutional/). Eller kanske något glädjande, så som forskningens revolutionerande framsteg i frågan om att återskapa hjärtmuskeln hos patienter som råkat ut för en hjärtattack (http://www.sciencedaily.com/releases/2012/02/120213185441.htm)? Spännande och ganska viktiga saker om ni frågar mig. Men det är nog så, att de helt enkelt inte lever upp till medias kriterier för vad som är eftersträvansvärda nyheter. De sker för långt bort, innehåller inga kändisar och inte tillräcklig mängd av de intriger som folk tycks hålla så kära. Men nog innehåller de mycket annat av värde, de här händelserna har alla tre potentialen att förändra själva den grund vårt samhälle är byggt på.

Och nu kan jag inte sluta ställa mig själv frågan, ”varför i hela världen, är det ingen som bryr sig?”
Anton Emanuelsson Vretander